Som i inlägget igår när jag läser det igen låter det som de perfekta barnen men dessvärre blev det lite diskussion om det. Igår gick allting jätte bra men när mamman lämnade oss för en halvtimma la sig ena killen i soffan och grät. Därefter blev det värre när jag inte fick komma och trösta eller att vi skulle leka bärgningsbil/tågbana. Han utbrast "gå bort, gå bort" om och om igen vilket fick mig och känna som världens dummaste. Jag bad han komma till lekrummet istället men han började skrika och ropa efter mamma. Jag kom tillbaka men han ville verkligen inte komma och leka etc. Försökte få han att sätta sig upp men då puttade han bort mig och så höll det på i ca 15-20 min tills han ville att jag skulle ringa mamman för att komma tillbaka. Där stod jag som ett fån/chockad och jag kände att jag inte klarade av det och även mitt motstånd så blev ögonen blöta (panik). Runt halv 6 gick jag hem och kände att allt skulle bli så jobbigt då jag fick höra att han kan få dessa utbrott 3 dagar i veckan. Snacka om allt vände och jag känner mig så dålig men samtidigt vet jag att det inte var mitt fel, men ändå. Jag väntar på svar idag för att se om mamman tycker att jag ska fortsätta eller hur de ska göra. Jag känner bara att det är svårare än vad man tror, har aldrig på så länge känt att jag inte vet vad jag skulle ta mig till i denna situation. SJUKT JOBBIGT